Jag jobbar med IT men jag har sent omsider börjat med nätdejting. Anledningen till att jag inte börjat tidigare är bl.a. att jag spenderar nog med tid vid datorer. Måhända en ganska knäpp orsak, men ändå en vettig åsikt. Jag föredrar (numera) – till skillnad från i min yngre år – att träffa människor i verkligheten. Det blir nog med missförstånd via chatt, fb och alla andra sätt (IM-missförstånd in i SAO?). Mun-mot-mun är så mycket bättre. Jag tänkte säga tand för blåtand, men ibland inser man att man datorskadad för livet. 
Jag är ingen spelare själv men har kompisar som spenderar en hel halvtid/heltid med att spela online. Jag har själv vuxit upp med hemdator och stöptes tidigt i formen inbunden-tonåring-med-sociala-problem. Det hjälpte ju inte speciellt mycket att mamma tyckte jag skulle gå ut. Datorn var en lojalare kompis. Det kan hända att dagens ungdom klarar den riktiga sociala kontakten bättre än jag gjorde. Men jag slås ändå av att man går miste om en hel del social kontakt sittandes vid dator. Fysisk kontakt inte att förglömma. Ett tangentbord och en mus ger bara så mycket. Vem sjutton vill hålla på med cybersex (så 80/90-tal)?
Du kan vara social idag via nätet på hur många vis du vill. Hela nätet vibrerar av social networking. Jag är själv inne i det (vilket nog egentligen var orsaken till att jag halkade ni på nätdejting). Att sedan mitt sociala nätverket på nätet inte har speciellt mycket med mitt vanliga sociala nätverk att göra spelar kanske inte så stor roll. Det tidigare blir snarare en förlängning eller en parallell del av mitt liv.
Fast lite börjar sippra över ändå.
Det kanske är mitt inbundna-tonårings-jag som inte inser att jag behöver göra kopplingen mellan dator och människa. Framför datorskärmarna sitter människorna och dom är faktiskt riktiga (människorna alltså). Meningarna dom skriver är måhända nedbrutna i ettor och nollor men från början var dom analoga och betydde något. Det är nog jag som måste förstå ettorna och nollorna för vad dom representerar.
Fast lite börjar sippra in ändå.
Jag ska på min första riktiga dejt med en människa som jag aldrig har träffat förut som jag träffat via nätet. Förut kallades det blind date (och jag känner mig som en gammal gubbe när jag skriver det). Men jag har träffat människor via nätet förut – t.o.m. innan Internet fanns. Drar jag mig väl till minnes så hade jag en nät-initierad date – eller blind date – med en tjej som jag aldrig hade träffat förut. Det var på den tiden då Internet var helt nytt och man chattade via IRC och ICQ knappt hade uppfunnits.
Ja dejten ja. Steg ett: FB-flört. Steg två: Chatt. Steg tre: Telefon (!). Steg fyra: Träff i verkliga livet.
Vi insåg rätt snabbt att vi behövde träffas om vi skulle kunna bilda oss en uppfattning om varann. I grund och botten pratar vi om 1,5h som kan sätta stopp för en icke-negligerbar andel tid av chattande/pratande om det inte finns någon attraktion att ta på. Ibland undrar man om det finns nån fördel i att börja med nätdejting egentligen när själva avgörande ändå sker när vi står öga-mot-öga.
Den asociala tonåringen får följa med och lära sig ett och annat.
Ps. Jag påpekar gärna att jag medvetet skrivit med internet-jargong för att jag ska verka nördigare än jag är. Numera är jag inte ens i närheten av att vara så nördig som jag var när jag var asocial tonåring. Ds.
