Det är inte som att jag inte har varit här liksom. Jag känner igen känslan så lätt. Ett lätt rus, pirr i magen och dessa bilder. Minnesbilder som flashar förbi i hjärnan som framkallar ett lätt leende på mina läppar.
Vid det här laget känns det lite som ett kontrollerat labb-test. Missförstå mig inte. Jag försöker inte göra processen kliniskt ren… att bli förälskad. Att halka in i en förälskelse har ingenting med sterilt att göra. Men det blir ju mer likt ett labb-test därför att jag känner igen mig själv här. Jag har haft dom här känslorna förut. Men jäklar alltså. Jag kan definitivt säga att jag är hårdare den här gången. Förra gången var jag verkligen i behov. Jag sökte, suktade. Jag tog in utan att fundera en sekund. Inträdeskravet var: kvinna, vacker och i behov (mer eller lika mycket som jag själv). Så jag har utformat testet helt annorlunda i år utom på några grundläggande punkter. Inträdeskraven är satta mycket högre. Jag tror du kommer tacka mig i slutändan ändå.
Jag observerar hindren som du ska ta dig förbi på vägen. Vågskålarna som ska fyllas. Hindren som ska klaras. Vandringarna som ska göras. Djunglen du ska igenom (tigerjakt nån?). Jag tror inte på att sätta upp medvetna hinder. Ungefär som att det kan diskuteras att poliser inte får locka förbrytare till att begå brott. Självkvalificering. Gör du saker på ett sätt som jag tycker du borde göra det så får du ett plus. 
Men är jag egentligen så hård när det gäller krav på antal rätt? Skriver du ett personligt brev som är övertygande så läser jag gärna. Hindren som jag inte sätter upp själv men som ändå finns där är inte krångliga att passera och jag är ganska förlåtande. Men du måste passera dem på rätt sätt. Du skulle inte kunna sno och plugga in facit från föregående års prov och tro att du klarar dig med glans.
Jag vet att när det gäller mitt hjärta så kommer jag kanske ge dig en extra chans om du sårar mig. Men det blir helt baserat på omständigheter och det blir behovsprövat.
Du kan tacka föregående gäst i mitt hjärta för att det är så här. Hon fick mig att inse att det var för lätt att ta sig in. Hon var en trojansk häst som travar in under falska förspeglingar. Men jag var ändå med och byggde upp hästen. Eller glashuset om du så vill. När första stenen kastades hade jag dock fått minnesförlust och glömt bort vad det var som hade byggts upp.
Jag själv tackar föregående gäst för att det är så här. Jag borde skicka en flaska champagne till dig som tack.
